Ett par år senare satt bondhustrun en förmiddag ensam i stugan och sydde lapp på lapp på en barnklänning. »Ack ja!» tänkte hon, medan hon sydde. »Den har inga goda dagar, som ska hålla på och sörja för ett främmande barn.» Hon sydde och sydde, men hålen var så stora och många, att hon fick tårarna i ögonen, då hon såg dem. »Men så mycket vet jag,» tänkte hon, »att om jag finge laga kolten åt min egen son, då skulle jag inte räkna hålena.» »Jag har det allt bra svårt med bortbytingen,» tänkte bondhustrun, då hon fick syn på ett hål till. »Det bästa vore, att jag toge honom med mig så långt in i skogen, att han inte kunde hitta hem, och lämnade honom där. »Det är då sant, att jag inte behövde göra mig så mycken möda för att slippa honom,» fortsatte hon om en stund. »Om jag bara lämnade honom ur sikte ett ögonblick, så skulle han dränka sig i brunnen eller brinna opp i spisen eller bli biten av hunden eller sparkad av hästarna. Ja, det vore en lätt sak att bli av med honom, så elak och oförvägen som han är. Det finns ingen på gården, som inte hatar honom, och om jag inte ständigt hade honom omkring mig, så skulle strax någon begagna tillfället att skaffa honom ur vägen.»