Hustrun blev glad över förslaget och sade, att det ville hon gärna vara med om. »Gör dig då färdig, så fort du kan!» sa mannen. »Vi får lov att gå till fots, för hästarna är ute på åkern. Men om vi tar vägen över berget, så kommer vi nog fram i rätt tid.»
En liten stund efteråt stod bondhustrun på tröskeln, fin och pyntad i sina bästa kläder. Detta var det gladaste, som hade hänt henne på många år, och hon hade alldeles glömt bort trollungen. »Men,» tänkte hon plötsligt, »kanske min man bara vill locka bort mig, för att drängarna ska kunna slå ihjäl bortbytingen, medan jag är ur vägen.» Hon gick hastigt in i stugan och kom tillbaka med den stora trollungen på armen. »Kan du inte lämna den där hemma?» sa mannen, men han lät inte förargad, utan talade med mild röst. – »Nej, jag vågar inte gå ifrån honom,» svarade hon. – »Ja, det är din ensak,» sa bonden, »men nog blir det tungt för dig att släpa en sådan börda över berget.