På hemvägen gick han och frågade sig själv hur länge han ännu skulle kunna hålla ut med hustrun. Om han nu gjorde bruk av sin styrka och ryckte barnet ifrån henne, så kunde ju allt bli bra igen mellan dem, menade han. Han var just färdig att börja en strid med henne om barnet, men då mötte han hennes blick, som vilade på honom svårmodig och ängslig. Han lade band på sig ännu en gång för hennes skull och allt blev, som det hade varit.
Återigen gick ett par år, men då hände det en sommarnatt, att bondgården råkade i brand. Då folket vaknade, var stuga och kammare fulla av rök, och hela vinden var ett enda eldhav. Man kunde varken tänka på att släcka eller rädda, man måste bara rusa ut för att inte bli innebränd. Bonden hade kommit ut på gården och stod där och såg på sitt brinnande hus. »Ett ville jag gärna veta,» sa han, »och det är vem som har vållat mig den här olyckan.» – »Nå, vem annan skulle det väl vara än bortbytingen?» sa en dräng. »Han har ju i långliga tider hållit på med att samla ihop stickor och strå och tänt på dem både ute och inne.» – »I går hade han burit ihop en hög torra kvistar på vinden,» sa en piga, »och höll just på att sätta eld på den, när jag fick se honom.» – »Han har nog tänt på dem sent i kväll i stället,» sa drängen. »Ni kan vara säker på att ni har honom att tacka för hela olyckan.» »Om han åtminstone ville brinna inne,» sa bonden, »då skulle jag inte klaga över att min gamla stuga har gått opp i lågor.».» Just som han sade detta, kom hustrun ut ur huset och släpade barnet efter sig. Då rusade bonden mot henne, ryckte bortbytingen ifrån henne, lyfte honom högt på sina armar och kastade honom tillbaka in i huset.