rollkäringen stod där helt förbluffad och betraktade människobarnet. Hon såg på de smala fingrarna med de rosenröda naglarna, de klara, blå ögonen och den lilla, röda munnen. Hon kände på det mjuka håret, strök med handen över kinden och blev allt mer och mer förvånad. Hon kunde rakt inte fatta, att ett barn kunde vara så rosigt och mjukt och fint.